Lungrot

Chenopodium bonus-henricus

Tillsammans med brännässlan den mest näringsrika grönsak vi kan odla i vårt klimat. Tålig, kraftigväxande och nästan skötselfri.
Växtplats: Näringsrik trädgårdsjord med god fukthållande förmåga.
Ätliga delar: Blad, blomställningar, unga skott och frön.
Skörd: Blad under hela säsongen, även efter blomning. Plocka blomställningarna löpande innan de slår ut om du vill ha lite mindre beska. Fröna kan användas på samma sätt som quinoa – vilken lungroten är nära släkt med.
Mer om växten: Lungroten växer ofta förvildad vid gårdar, vägkanter och odlade ställen från Skåne till Hälsingland. Lorentz Bolin hänvisar i sin bok ”Blommorna och människan” (1948) till en äldre bok från 1806, ”Svenska växters nytta och skada i hushållningen” av Anders Johan Retzius där man kan läsa att växten odlades sedan lång tid tillbaka som grönsak i England. De späda vårskotten användes som sparris och bladen som spenat eller till en soppa. I Bolins bok kan man också läsa att man hittat rester av lungroten vid boplatser från stenåldern. Linné har nämnt att späda skott av växten kan kokas och ätas som sparris med smält smör.
Sitt namn kan lungroten ha fått efter dess användning som medel mot fårhosta i vissa delar av vårt land. I Frankrike tror man att det latinska namnet (bonus-henricus) tillkommit för att hedra kung Henry IV som lär ha visat omsorg om de fattiga, på samma sätt som lungroten gav dem rikligt med lättillgänglig föda.