Ryssgubbe
Bunias orientalis
Odlades i Chelsea Physic Garden i London under första halvan av 1700-talet, numera vildväxande över stora delar av Europa. Passar bra i ett soligt bryn i skogsträdgården. Ät de goda blomknopparna som minibroccoli och håll på så sätt fröspridningen under kontroll.
Växtplats: Kan växa i stort sett var som helst. Torktålig.
Ätliga delar: Skott, knoppar, blommor, blad och rot.
Skörd: Skotten kan klippas 10-15 cm långa när plantan är 20-30 cm hög. Blanchera och doppa i chilisås, fisksås eller liknande. Blomknopparna är väldigt goda som lite pepprig broccoli. Bladen har en viss beska som kan mildras genom blekning tidigt på våren eller genom tillagning. Styrkan kan variera mycket mellan individer. I dess hemtrakter i västra Ryssland, äts rötterna och den skalade stjälken. Rötterna rivs och picklas, stjälken puréas, blandas ibland med trädgårdssyra och kryddas med salt och peppar. Bladen torkas och används som smaksättning i varma rätter under vintern.
Mer om växten: Under 1800-talet användes den flitigt som foderväxt men växer nu oftast på kulturpåverkad mark som vägkanter och längs järnvägar. Idag betraktas ryssgubben som ett rätt besvärligt åkerogräs. Blommar i juni-juli med små, gula blommor i rikt grenig blomställning och kan då bli drygt en meter hög. Om den får gå i frö kan den sprida sig kraftigt, beroende på lokala förutsättningar. Om du skördar alla skott och blommor kan du istället föröka med rotsticklingar eller delning, bäst under höst eller tidig vår. Rötterna är mycket djupa och man kan därför anta att plantan är en bra näringsdragare från djupare jordlager.
Trots att den är en kålsläkting drabbas den mycket sällan av de vanliga skadegörarna på kål.
Det finns ett par olika teorier om varifrån växten fått sitt svenska namn, den ena menar att de första fröerna kom med utsäde som köptes från Ryssland under år med missväxt på 1790-talet, andra att den kom ännu tidigare med ryska soldater under slutet av det stora nordiska kriget 1719-1721.